det är jobbigt att blogga...

ja, för det är det ju...just jobbigt. Inte just att skriva, men att logga in, inte hitta rätt blider för tillfället osv...beundrar er bloggvänner som hela tiden orkar, vill och kan!

Som ovan bilder visar har vi varit och ridit på Rocklunda, något som Ida ääääälskar. Hon skulle sitta kvar på hästen hela dagen om man inte lyfte av henne. Något som gjorde att mamma även kastade upp den minsta i sadeln hennes entusiasm var en aning mera lågmält än storasysysters. Idas glöd för hästar har bara ökat och den stackars ridkolehästen hon förälskat sig i (oboy) går numera under epitetet "min häst oboy", helskönt att hon ännu inte har en aning om vad ett ägarskap av häst verkligen tvingar en till, men men..."hennes" häst oboy debatteras häftigt hemma, gör visst är han väl hennes, bara hennes och ridskolan bara får låna honom? Vad svarar man på det? Då Ida har ett så stort intresse för de 4-fotade monstern tog vi saken i egna händer, då pappsen var ovetandes om våra göromål i Tyskland. Vi började lektionsrida och det kom med en egen ledare i priset, så mamma kunde leka papparazzi för en halvtimme. Måste motvilligt erkänna att dotter har en medfödd "talang" för de morotsknaparande individerna. Hon är absolut inte rädd, hon tar till sig allt man lär henne och hon kan både svänga, stanna och rida över bommar...dessutom travade hon...fast det var guppigt... Mammas förhoppning är att om barnet får rida nu, medans hon mera "åker" häst så kanske intresset hinner svalna innan de lär sig hoppa, galoppera och annat farligt...

Eller är det så att man inte ska väcka den hund som sover?

Smått och gott...

ja, vädret får ju inte direkt mamma att tänka på att blogga nå vidare heller, har förklarat för maken att en sån där i-phone skulle göra ALLT enklare med både bloggeri och facebookande...Fast å andra sidan är det inte alls vad man kanske borde ha...lättare tillgång till förbannelsen. En kär vän la in en kommentar på sin facebook, via i-phone, samtidigt som sonen bestämde sig för att ta ett dopp i ankdammen (1dm djup, but still!) Blöt blev sonen, skamsen blev mamman...Och nej, det var inte jag...ni vet väl att jag har kvar min gamla mobil som jag fortfarande knappt kan skicka mms på...varpå maken alltid lägger fram detta som ett argument till varför jag inte borde ha en i-phone. För så är det, om jag inte fattar på en gång klickar jag runt, sabbar och testar...har ett antal ggr kommit in i butiken med låsta eller "tomma" mobiler för allt mitt meckande. Vilket såklart resulterat i ny mobil, ny teknik, mannen sätter sig in i den, lär sig allt, läser på och informerar en inte alltid lika duktigt lyssnande fru (tar det mer än 2min lägger jag ner och tänker på annat). Detta har som ni kan förstå lett till att jag knappt kan ta emot meddelande än sämre skicka knappt hitta tel.boken och radion har jag precis nu lärt mig ta fram, ja ni fattar ju...

Så har dagen kommit, dagen då Ida deklarerat att hon är för gammal för Pinglan, mamma är det definitivt inte än...men dotter tycker att Moa ska få gå där nu, själv med mamma...ja happ, slutet på en era, en epok...

Moa då? Ja, vår minior tillbringar dagarna på golvet, hasandes framåt och ser hon nåt som blinkar (modemet under byrån), ja då blir man nästintill nermejad om man står i vägen...snabb är hon och ett sjujävla temprament, säger vi nej och ajaj, ska hon försöka minst 50ggr till innan vi tar undan henne och då får man veta att man lever. Det där ordet "nej" finns inte hos henne just nu.
Sen bajsar hon bra nu, på pottan!!! All bajsningen sker på pottan och Moa vill absolut inte göra nåt i blöjan. Hon är så duktig och har testat detta nu i 2 veckor. Hon säger till helt enkelt, gör ett ljud som indikerar att hon trycker, hon gör det några ggr på raken för att visa sin tröga mor att nu NU är det pottdags!
Å, ja just det...amningen sker 3-4ggr per dygn...verkar som mamma får njuta ett tag till...vampyren har lagt av och är sååååå snäll och duktig! Skönt för oss alla men mest för mamma...

Nya tag...

Har varit bitter lääänge nu...Är ju vraken bra för mig eller nån i min omgivning. Det hela började med att jag insåg att hösten och mammas inträde i skolvärlden återigen skulle ske, avrapå mamma såklart ville ha tillbaka sin klass på 15 elever, så vi får år 6 tillsammans, dessutom ska mamma bara jobba 70% för att priotitera våra två små juveler hemma. Längsta dagen kommer att vara till 3 och lediga tisdagar.

Hursomhelst fick man veta att kollegan, som ska jobba 100% ville ha min klass, istället skulle jag då ha klassen på 24 elever. Chefen lovade mig extra insatser i denna klass, som jag igår fick veta hade minskat till "bara" 22, varpå MIN klass kommer minska till 12st.

Summa summarum, kollegan ska ha 12st på heltid, för hon ORKAR inte ha dubbelklass, och undertecknad ska ha 22st på 70%. Så när jag nämnde stödet jag skulle få, fick jag till svar...mycket mumlande och vi tar en termin i taget...Någon som tror att jag kommer få extra stödet? Hör gärna av er i såna fall och förklara er teori...

Har bestämt mig för att släppa taget om jobbet, bara jobba 70% hemma också, kvälls-/nattjobb är INTE okej!!!! Så trött på alla kolleger runt omkring som försöker vara "bror-duktig", man kan inte jobba mer än 100% och ärligt hur mycket lön får ni ut av att slita ut er?! Men det är väl kul att klaga och sedan visa att NI minsann offrar er, puckon!

Konsekvenserna blir att man inte orkar vara med sina egna barn, man är sur, skittrött och man orkar inte vara social med någon - allr minst mannen.

Så nej, upp till kamp! Jag ska BARA jobba 70%, tar planeringstiden slut, hinner jag inte rätta alla miljoner eng-böcker för år 1-6, so be it! Det är inte jag som är ansavrig för detta planerande med klasser, det är min CHEF.

JAG tänker börja värna om MIG och MITT PRIVATLIV, för det är sant...vi lärare har ett sånt också!

Aldrig mer klaga...

Efter att ha sett filmen "Grace"..........min bebis föddes frisk, ÄR fullkomligt frisk, hon ammar normalt(förutom enstaka nafsningar, som jag kan ha överseende med). Jag ska ALDRIG mera klaga...¨....fy f-n vilken film...kommer ha mardrömmar i evigheter!!!!!

Stackars mamma...stackars Moa...

... ja, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Moas bitande höll i sig hela helgen och efter babysimmet på söndagen så lyckades hon återigen bita hål på stackars höger bröst, ojjjajjj, skrek mamma i omklädningsrummet och den lilla blodsugande vampyren släpper och smäller av ett leende...skitroligt...Under natten likaså och mamma bryter ihop, gråter och tycker synd om mig själv. För att lindra (blev snarare strö salt i såren...) påpekar Björn att jag var tvungen att acceptera att amningen inte funkar just nu och att det kasnke är dags att avsluta...eller hur...

Ni som känner mig vet att jag njuuuuter av att amma, älskar den där ron, närheten och totala tillgivenheten man har sinsemellan under amningen, något som en flaska aldrig kan ersätta! Vet ju, då B proklamerat att detta är vårt sista barn, att min tid som ammande njutare snart är förbi och vill då bara NJUTA av den sista tiden...varför kan inte ungf-n låta mig göra det? Varför måsta hon bitas och orsaka mig smärta, spänningar och oro, och nej, mjölken är inte slut i tuttarna...hon tycker bara attt det är nåt visst att plåga sin moder för tillfället.

Efter söndagens missöde och mentala kollaps sökte mamma vad hon trodde var stöd hos BVC (ska byta...grrr). Efter att googlat på detta med småttisar som bits, så trodde mamma att det kunde bero på uppmärksamheten, eller att Moa trodde jag var nån slags leksak som gav ifrån mig ljud vid ett bett. Hos BVC blev man föga smartare, rådet jag fick var "men sluta då", men alltså ska inte ni uppmana att man ska amma, WHO förordar ju att man ammar upp till 2år for god sake, va e det med dig kvinna - sluta, jag?! Knappast...ja, men det är ju inte trevligt att blöda och få sår hela tiden, fick jag till svar...men alltså hallå, en två åring har väl bra fler tänder än de två nålar min blodsugare har eller? Hur löser man det då? Alla nafsar väl till mer eller mindre eller? Och förresten om bröstvårtan trillar av får väl de på akuten sy dit den igen då...I don't care, jag vill bara kunna amma mitt barn tills jag är tillfredsställd och det är jag ju uppenbarligen inte nu. 45min samtal och mamma föga klokare, hem igen...

Nu har inte Moa bitit mig på hela denna dag och vi har ammat 2 ggr, min strategi är följande: innan amning får Moa sitta i famnen och tugga på bitleksak, när hon är lugn får hon amma och sen innan hon blir jättemätt och börjar greja så avslutar jag amningen och ger henne bitleksaken igen...vi får väl se hur det går med detta, men jag tänker inte sluta pga en mindre motgång...upp till kamp unge! Du ska få se att mamsen kan vara bra mycket mer envis än dig!

Aaaaaaajjj! F-n va ont!!!!!

Ja, så har det då hänt, dotter nr 2 har fått sina små sylvassa tandsingar. Dessa slipas flitigt på allt och ALLA...även storasyster får sig ett bett om hon inte är snabb nog att rycka undan handen eller kinden eller fingret. Dessa små vässningar pågår dygnet runt och irriterar liten lika mycket som hon njuter av att plåga sina nära och kära med diverse tjuvbett och gnisslanden.

Den som då fått mest tjuvbett och prov på hårda tag har varit mammas stackars bröstvårtor, ouch, den ungen kan hon! Något som ändå inte hindrat pappa från att ömka sig själv lite extra då han fick ett bett på sitt finger (ajajajaj, stackars pappa, måste nog vaccineras -obs, ironi) Trots mammas föraktfulla blick första gången han nämnde att shit va ont det gör på mitt finger fortfarande efter typ 15min, så var mannen tvungen att klaga ytterligare ett par gånger innan mamma fick nog och mer eller mindre vrålade honom i ansiktet, att prova bröstvårtan nästa gång om du vill känna RIKTIG smärta, men det ville inte pappsen göra heller... Därför kvinnor föder barn, då männen nästan behöver uppsöka akuten då toddlers biter dom i fingret...

Så igår gjorde den lilla vampyren ett ytterligare utfall mot sin stackars tålmodiga och försöker vara överseende med bitbeteendet modern...mitt under amningen då mamma är i en mindre dispyt med storasyster får mamma en elektrisk stöt genom kroppen och utropar AAAAAAAAAAJJJJJ! FAAAAAAAAAAAAAN! Varpå tårarna börjar spruta på moder, strax därefter på storasyster och en lillasyster som släpper taget om bröstvårtan och även hon börjar gråta...där sitter vi alla tre och tjuter (mamma mest, då ungen bitit hål, mammas bröstvårta BLÖDER!) Ida gråter för hon tror mamma får tuppjuck på henne och det vi hade en dispyt om (hon ville åka till mormor och lämna en skattkarta och mamma sa nej, och Ida tjatade...) Moa tjuter för att, ja, förmodligen för mammas plötsliga ändring av ljudläge och att vi andra gråter.

Mamma gråter, dels för att det blöder, dels för att hon blev rädd, dels för hon är arg...hur vågar ungen?!

Efter att mamma lugnat ner Ida en aning får hon Ida att hämta papper så blodbadet kan torkas upp och sedan kramas det, mellan mamma och storasyter, lillasyster får ligga på golvet en stund...då mamma behöver sansa sig... Såklart vill lillasyster ha mer käk, men detta vill inte mamma mer gå med på..varpå flaskan åker fram och Moa får den hårda vägen slåss för sitt liv för att inte dricka välling. Mamma förbannar sig själv för att amning stått henne så kärt, att hon inte började med lite ersättning vid typ 3månader utan prompt skulle göda den lilla med bröstmjölk hela vägen fram till 6månader...den lilla tar gärna flaskan, då det är bröstmjölk eller vatten i..annars absolut inte, då är den livsfarlig.

Status idag då kanske ni undrar, ja, mammas stackars bröstvårta har fåt vila 10h under natten och sedan vid 9 gick det bra, det ahde blött lite till under natten (trodde den skulle ramla av igår...). Har ammat 5ggr idag och nu på kvällen försökte ungen än en gång bita mig efter det att hon käkat klart...när mamma skrek AAAJ och NNEEEEJJJ, så släppte hon förvånat och tittade på mig med sina blå. Aj aj, inte bita mamma! säger mamma och försöker se arg och bestämd ut...den lilla tittar på mamma en stunde, ser hur hjulen därinne snurrar, så ser man också hur ungen bestämmer att, jaha, vad rolig mamma är...varpå det fäktas med armarna och skrattas så hjärtligt...skitunge , muttarar mamma och lyfter upp sin vampyrjuvel i famnen och rapar henne...

Glömde ju lite bilder...

Att inte jämföra är omöjligt...

...för så är det. När man har två bran, deesuom två små söta tösar...ja då jämför man framsteg, bajs, sovning, vakenhet, intelligens...ja, you name it! "Man ska inte jämföra", säger folk och pekar med stora fingret, aja baja mamma...men det är väl klart jag måste göra det! Vi har två tjejer som till ytan är varandras kopior, men har allteftersom tiden gått bara blivit mer och mer olika i sättet. 25 mars 2008 ålade Ida för fullt, så icke denna donna vi har nu. Hon kör en annan taktik, hon flaxar med "vingarna" som hon försökte lyfta från golvet och spänner benen. Alltså ingen rörelse där inte... Dessuotm hade vi redan bytt till sittvagnen med Ida vid dernna tid, så icke med "Moers" som ligger som den lilla bebis hon är så snällt i liggdelen. Har hittills bara rullat en gång från rygg till mage i vagnen, dessutom vill mamma ha en ny vagn och vägrar således byta del tills dess pappa gett med sig! Ida tog nappflaskan utan större problem, Moa totalvägrar...skriker som om vi höll på att tortera henne. När hon väl tar flaskan och suger en eller två gånger på den, ja då är hon så slut så hon oftast somnar efteråt...sen kan inte mamma bara ge välling och om hon inte tar flaskan sen låta henne gå till sängs...Nej, så funkar det inte, vi tröstar och går runt i några minuter och lugnar ned oss, sen blir det bröstet. Ida låg aldrig i babygymmet, vi köpte ett mycket dyrt gym sp, sedan äldsta dottern aldrig använde mer än kanske 15min i veckan. Ida hatade babygymmet, hon ville att man skulle sitta bredvid henne då hon var där i. Moa däremot är gymmarnas mästare, hon har tjänat in de slantar vi la ut på det förbaskade gymmet med råge. Hon roterar i det, tar leksaker, biter och slickar på spegeln och stormtrivs. Hon är mycket bättre motorisk än vad Ida var vid typ 1. Moa byter hand med lekskaen då vi klär på henne. MEN det finns en sak barnen har gemensamt och det är vatten! Ida älskade och älskar fortfarande att bada, så även Moa. Att dyka och hoppa från kanten är inget vi nånsin haft problem med då vi gått på babysim. I steg 1 fick Ida visa alla föröldrar vad torpeden var, då ledaren där tyckte att vår dotter var mycket vattenvan. Så igår fick även Moa glänsa då ledaren ville låna moa för att visa alla andra ett dyk från kanan, något Moa såklart glänste sig igenom... Ju mer tiden går desto roligare är det att följa Ida och Moa...det händer så mycket hos dom bägge och mellan dom. moa har börjat skratta och busa mer och mer med Ida, nåt som ida tacksamt och förtjusat tar emot! Ja, just det..Moa har börjat med mat...men magen krånglar, trots katrinplommonpuré vid varje måltid så bajsar hon kottar. jag måste hjälpa henne vid i stort sett varje bajsning, liten...Några tips? Ja, och den 25/3 2011 gick Moa på pottan efter maten och kissade! Härligt!

På spaning efter den tid som flytt....

Alltså visst hade vi väl en kanon sommar, sommaren 2010? Det var väl varmt typ hela sommaren?

Det här är klassiskt mamma, när solen under vintern tittar fram och man får sitta i lä, med "Idis" lekandes i sin gungställning och "Moers" sovande i vagnen, som mamma blir alldeles sjuk av längtan efter grööönt gräs, sol i massor, vattenspridare och en torr sandlåda...Blev inte bättre av att mamma sen fortsatte sitt längtande med att kolla in gamla sommarbilder, från Idas första sommar (en atletisk mamma också på bilderna, kan tilläggas...)och framåt, tills denna sommar (mamma=Moby Dick) och saknaden kommer. Dock är mamma ändå heönöjd med vintern, det är det här mellanläget, med blött, blött, blött överallt som mamma får krupp på. Dock inte Ida som med upphetsning och stor förväntan har konstaterat att även i år kommer det på vår gata att bli översvämmning då isen längst ner på gatan börjar smälta. Storasyster har även konstaterat att mamma inte längre mår illa och behöver sitta och se vissen ut bredvid hennes plaskande (som förra året) utan kan denna omgång faktiskt delta, om vi bara flyttar bort vagnen en bit, så inte Moa blir blöt. Så kontentan, mamma och Ida ska plaska i otäck slafsig och kall isvak inom snar framtid....huuu, vad gör man inte... kan inte våren komma nu, torrt och fint?

Sätter in lite bilder av den sommar som var...
Ber om ursäkt, då sälen kom med 2 ggr, vet inte hur man plockar BORT kort än, hehehe.

Så lätt...

är det att ha 2 barn...trodde det skulle vara MYCKET jobbigare! Alltså Moa trivs i babygymmet och Ida är duktig på att leka själv, så mamma hinner med en massa saker! Trevligt! Sen är Ida så oerhört snäll! Om jag är i källaren och fixar med tvätten och Moa blir ledsen avbryter Ida sin aktivitet och ger henne nappen och är hon jätteledsen ropar Ida upp mig från källaren! Barnet har inte ett ont ben i kroppen! Vill ju såklart tro att detta beror på vår gedigna och kärleksfulla uppfostran...men man vet ju aldrig kan ju bara vara sån Ida är. Aldrig har ida lyft ett ont finger mot Moa, aldrig har hon varit utåtagerande mot sin syster, hon pussar kramar och påpekar att Moa bara är vår!

Annars då, kanske ni undrar? Tja, vi har varit rejält förkylda. B fick "vabba" 4 dagar, då mamma tillbringade tre dygn i sängen med 41 graders feber, helt förstörd överallt. (Förmodligen en återbäring på att jag klarade mig från magsjukan...) ida trixar fortfarande då vi ska till fskolan och jag känner ofta att jag bara inte orkar stressa på. Hela tiden säger jag skaer som, kom nu, skynda på, happ happ Ida...och ungen bara ligger som en degklump på golvet och säger jag vill inte...vad göra? jag vill inte heller! Det är inte så att hon är ledsen, det är bara det att hon är såååååååååååååå lååååååångsam! Inget händer och jag får klä på henne precis allt! Sen klagar hon hela vägen till fskolan, att hon inte orkar, hon är trött och bla bla bla...men så kommer vi till fskolan och Ida är på atrålande humör och vi skiljs åt...

Hoppas ni alla har fått tackkorten från dopet...kram!

Last one standing...

Så har magsjukan då landat hos oss på Trestegsgatan. Det konstiga är att vi inte VART vi fått den från...mitt starkaste kort är på flyget hem från Kanarieholmarna i onsdags kväll, men man vet inte säkert. Ida började trixa igår vid middagen och gnällde om ont i magen, då får vi gå och bajsa då sa mamma och pappa, men såklart kom inget. Ida blev hängigare och mer ledsen ju närmare halv åtta vi kom, vi lägger henne nu så kommer nog bajset imorrn resonerade mamma och pappa. När Ida ligger i sängen vrålar hon plötsligt, mamma det kommer kräääääk! Mamma sliter åt sig en plastpåse och rusar in, lagom för att få spyorna på händerna och fötterna och en liten stänk på kinden. Dock hamnar det mesta i påsen, Ida gråter och gråter, hon hatar att kräkas...

Ida kräks fler gånger under kvällen och vi går och lägger oss vid halv 11, beredda på en jobbig natt. B sover på madrass inne i Idas rum, nåt som Ida känner sig trygg med...för då kan nån ge henne kräkhinken och sitta med henne. Vid halv 2 kräks Ida för sista gången och då kräks även Moa en riktig kaskadkräkning efter amningen. (mamma blir smått hysterisk...) Vi byter lakan och Moa får sova nära mig, som har frossa mesta delen av natten. Beslutar mig för att amma varje gång jag vaknar viklket blir med ca 45min till en timmes mellanrum, Moa protesterar inte men äter kortare stunder och har så fortsatt under morgonen. Vid 2 springer B upp och kräks och gör så 3 ggr till under natten. Inget mer från Moa och inget från mamma heller.

Kontentan så här långt är en sovande man sedan halv 11 på fm och kl är nu strax före 3 på em, en lekandes Ida och en sovandes Moa i vagnen. Mamma då? Hon springer på toaletten bara, inga kräkningar än iallafall... Det är som att vänta på att få dödstaffet ufört, känner hur kräkningarna kryper närmare...Men jag har satt det på "hold" tills dess B kommer upp och är pigg, vi kan inte va dåliga bägge två samtidigt heller...kräkningarna får helt enkelt vänta tills dess tillfälle ges!

Orättvist...

Västerås kommun tar ut avgift trots det at Ida bara går 15h i veckan, alltså det som de kallar för "ööna verksamheten". Detta gör dom fast det är olagligt. Ida går på fsk 3 dagar i veckan, mellan 9-14. På måndagar har dom gympa och utelek, på tisdagar är dom bara ute och på onsdagargår dom till skogen...dessa tre dagar är enligt avdelningen de verksamhets dagar de har och då Ida ska komma...vi har inte fått välja dagar själva. Därför blir mamma pissed off när hon kommit till förskolan och läst på veckans planering att på fredag är det maskerad disco...ok...då får alltså inte ida vara där. En arg mamma tar upp detta "problem" men får inget tillfredsställande svar men Ida blir välkommen att komma mellan 9 och 10 på fredagben för att få delta. På fredagen sliter jag på alla ungarna kläder och vi stressar dit, är där 5min före utsatt tid och klär på tösen prinsess-klänningen, stapplar hem igen, ammar, byter blöja och får springa tillbaka till fsk igen...kommer 5 min sent. Kommenterar lite spydigt att vi inte fått välja dagar själva och att Ida ska ha rätt till att få vara med på det roliga i fska, utgången på tisdagar kan vi sköta själva i såna fall...vi är ju ute ändå liksom...

Två veckor senare kommer vi tillbaka på måndagen och läser veckoplaneringen och ser att de ska ha leksaksdag på FREDAG (!), något som också informeras om till barnen på onsdagens samling...Ida blir jätteglad och när jag hämtar påpekar hon detta med leksaksdagen och jag får påpeka att vi ät lediga då, dotter blir besviken... Tar återigen upp detta med att de lagt en "rolig" grej på fredagar och får till svar att det är enda dagen de har kvar utöver sina planerade dagar(?). Surt går vi hem...ingen inbjudan till leksaksdagen...

Så veckan efter jul inträffar det igen, de ska ha julgransplundring vid stora granen en torsdag...jahapp, påpekar än en gång...får inget svar, de duckar bara (och då har B varit stenhård på u-samtalet om detta problem).Vi får återigen bylsa på dn lilla och den stora och i egen regi traska dit för att träffa fsk...otroligt att hon fick vara med i ringdansen med sina avdelning iallafall...


Blir så JÄVLA trött... om vi skulle fått välja dagar själva hade vi valt må, ons och fre...tur att man sitter i föräldrarådet, nu ska jag ladda till träffen i mars!

Paniiik, snart är mammaledigheten över...

Ja, den är över snart...kunde inte somna igår då stressen och pressen av att veta att vi bara har till början av augusti på oss innan pappsen ska ta vid, skrämmer! Nu vet jag att ni är flertalet som rynkar på näsan eller skarttar åt mig, men hörrni augusti...minns ni hur snabbt ett år gick med den lilla/e?! Det gör jag och tiden då Moa snällt satt mot mina ben med rumpan på min mage är förbi, nu vill hon smygkolla på tv (blir vansinnigt arg när hon inte får), hon vill greja i babygymmet och dra sig runt medurs i jakt på nåt hon sett. Dock har fröken inte rullat runt än,njuter uppenbarligen av att kunna snurra istället och ligga felkrökt som en ostbåge vid sovningen (ligga på rygg är inget för denna lilla dam).

Ida då? Tja, där händer det saker hela tiden...ibland glömmer man hur oerhört verbal hon är...kan med lätthet jämföras med en 5-6-åring då det gäller tempus, meningar och ordföljd. Imorse halkade hon av stå-brädan, vilket fick mamma att ropa till i förvåning, fick kommentaren: "skrämde jag slag på dig mamma?" av tösa...ja, det gjorde hon men bara att använda den meningen...man blir ju kär...Annars pussar och kramas det en hel del på syster, som villigt gapar och fräser kärleksfullt som en varan varje gång storasyter tar sig tid att prata med henne. Nu har Ida släppt det där med att Moa inte kan så mycket, vi har visat kort på henne själv och film från det hon var liten och eftersom ungen måste ha ett IQ i mensa-nivå har fattat att även hon varit liten och okunnig - men se så fort hon blev stor och enligt sig själv kan ALLT!

På söndag inleds dotter nr 2 simkarriär, får väl se hur detta går. barnet är fortfarande fullt övertygad om att mamma ska ta och dränka henne vid vatten över huvudet träning...

Jul i vårt hus...

Det var bra tur för tomten att han fick hjälp av en liten "nissa" i år, för det var en bra hög med klappar... Fast mamma och pappa varit överens med varann om att köpa lite mindre till barnen, då de ju har ALLT... Tack alla för en underbar dag dock, barnen men framförallt ett barn uppskattade det oerhört!

Ida fick en tillfällig spring för livet-vibb då tomten gjorde entré, men då hon förstod att i hans säck fanns mängder med julklappar som skulle delas ut...ja, då var blygheten borta...tomten frågade såklart om det "fanns snälla barn?". Varpå Ida svarade "nej, visst mamma...jag har inte varit så snäll..." (man bara måste älska henne...). Det hela löste sig genom att mamma talade om för tomten att hon visste tyckte att Ida varit ett snällt barn som var förtjänt av några klappar. Ida hjälpte tomten att dela ut allt och när han skulle till att gå kunde hon till och med kosta på sig att ge honom en kram.