Ja, då har det hänt....den stora grejen som varit en trygghet så länge har nu tagits bort...detta efter ca 6månaders "preppande" av främst mamma. Då vi visste att Ida skulle till tandläkaren runt 3 år så har vi hemma läst och pratat om det här med borttagandet av nappen. Sagt gjort och igår var den stora dagen här, vi läste boken en gång till på fm bara för att återigen auktualisera vad som komma skulle: tandläkarbesök med titt i munnen med spegel och "nyfikna" pinnen samt ett lämnande av nappar.
Inga som helst tveksamheter då vi kom dit, packade upp napparna och gav dom utan ånger till en häpen tandläkare som undrade när vi slutat med napp. -"Idag, sa mamsen" Vilket var friskt vågat och imponerande, sa tandläkaren och nickade belåtet, tackade Ida och lovade henne att skicka napparna vidare till djurbebisarna på zoo. (Dotters 3 nappar ägs numera av två krokodilbebisar och en lejonbebis...). Berömmet fortsatte då tandläkaren tyckte att mamsen och pappsen var väldigt duktiga med tandborstingen och att hålla mattider och inget småätande (mer beröm som mamsen tog till sig, speciellt då hon tvingat pappsen att "lära" sig borsta dotterns tänder...).
Efter detta gick vi till en leksaksbutik och dotter fick välja vad hon ville som tack för napparna. Hon valde en radiostyyrd bil efter att sonderat butiken i 1h och gått åtskilliga varv mellan hyllorna...Sen var det fika som gällde och dotter fick ett glas päron MER för att hon varit så duktig och en smörgås.
Väl hemma igen och mamsen trodde nog att det skulle bli mer problem med läggningen än avd det blev. Ida frågade lite fundersamt men det syntes på henne att hon visste svaret:-"Mamma, var är nappen?" då pappa kom med påsen med snuttis och nallen. -" Den gav du ju till tandläkaren", svarar mamma och pappa i kör varpå dotters ögon tåras och underläppen darrar, men inte ett ljud om att hon ville ha den...(Tappra, underbara alldeles övergoa barn <3)>
Ikväll då dotter skulle sova och jag gav henne snuttis och nallen tittade hon på mig med sina styora ögon och sa:-" Mamma, jag saknar min napp..." varpå mamma pedagogiskt svarade samtidigt som hon lyfte upp den lilla tappra 3-åringen i famnen: "Ja, jag vet älskling, men det får man göra..." Då nickade dotter nöjt och jag fick en stor kram!
Ja, njust det kanske ska kommentera bilden...dotter är en naturbegåvning. Red i måndags, 4 varv på rocklunda med öppna fsk. Hon stannade hästen själv genom att dra i tyglarna och luta sig bakåt. Då hästen drog ner huvudet tog dotter tyglarna och drog upp huvudet igen. Inte ville hon hålla sig i sadeln heller, nej, hon skulle hålla i tyglarna...nåt som hon för övrigt höll korrekt även där...
Hur det går med minastingen? ja, hon är ju lugnet själv...sover mest hela tiden och blir bara förbannad då hon är hungrig. Har redan sovit 7-8h i sträck på natten, så cool... Ida åt 3-4ggr per natt vid denna tid och fick jag sova 4h i sträck var jag hur utvilad som helst. Dock har jag tänkt på att då Ida grymtade eller ens drog en suck fick hon amma, Moa får lov att bli mer irriterad och ropa till innan jag ens vaknar, sover som en sten under grymtanden och sugandet på händerna...så skönt att vi alla är trygga...både mamma och Moa.
