Så var nr 2 döpt...

Så har då vår lilla minsting blivit döpt...och hujedamej vilken präst...hade värsta monologen i typ 10min om Gud och varför man döptes, inte var det för traditioner eller att välkomna barnet för sina vänner (som mamma och pappa så fint försökte prata om på dopsamtalet, som för övrigt även det var hög religiöst...)nej, där blev mamma och pappa offentligt sågade av prästen som trots sina unga år var djupt kristen och inte ägde någon känsla för små barns behov. Under hans monolog om kristendom, började vår lilla dam bli lite hungrig och irrriterad, men inte kunde prästen korta av sitt tal heller, nänä...istället gav han mamma, pappa och lilla gaphalsen en sträng blick "få tyst på barnet"... Vid ett tillfälle sa han t.o.m nu får alla vara tysta och lyssna för det jag ska säga nu är jäääätteviktigt...för att fortsätta sitt monotona rabblande om Gud...orkade inte ens lyssna...barnet ville ju ha mat och var ledset... Så var prästen äntligen klar och det var dags för sista psalmen "Lilla barn" en medvetet vald psalm då den är kort och vi tyckte att den skulle sjungas enbart 2 ggr...något som kantorn gjorde om till 5ggr! Gubbe! lilla Moa skrek hjärtskärande efter mat och kantorn bara fortsatte sitt spelande vers på vers,suck! Så när låten ÄNTLIGEN var över och mamma tänkte NU är det matdags...då var det fotografering...jisses...inte ett enda fint familjekort har vi, blir så trött...

Eskilstuna Zoo och pappa reser bort...

Avslutade höstlovsveckan med att besöka E-tuna Zoo en sista gång. Det ironiska i det hela var att säsongskorten gällde, vilka mamma då lyckats slänga i sin utrensning av "onödiga" kort... som tur var hade inte mormor ägnat sig åt samma dumma aktivitet, så vi fick låna deras kort. (Idas hade jag kvar som ren nostalgi...) Vill bara börja med att säga att det är NU man ska besöka dessa varelser i bur inte på sommaren i 30 gradig hetta som vi alltid gjort innan. Varenda djur var igång, aldrig har jag sett varken leoparden eller geparden, bägge dessa var uppe och sprang. Pumorna var framme och lekte allihopa och inte en enda av dom gömde sig för oss nyfikna besökare. Stackars sydländska djur hamnat i ett svenskt zoo med artisk kyla redan i november. Alla djuren var som sagt uppe och sprang och Ida var jättenöjd över att få se så mycket djur och efftersom hon var varmt klädd så frös hon inte heller det minsta, inte heller mamma som även hon klätt sig för utomhusvistelse och så även lilla Moa i vagnen skönt sovande precis hela tiden. Den som frös förutom de stackars djuren var en pappa, som gick runt utan mössa och i gympadojjor, karlar... klagandes på att det var kallt och när han fick veta att lunchen bestod av kycklingsallad utomhus höll han på att slakta leoparden för den varma pälsen. Dock gick det hela bra, leoparden är kvar på zoo, pappa en aning förkyld och med stoltheten en aning sårad.


Så pappa åkte över till staterna på söndagen och lämnade en förkyld mamma, en mer förkyld Ida och en stackars mest förkyld Moa hemma i det kalla Sverige. Som tur var hade vi snälla mormor som nattlig gäst och det hela gick väldigt bra, under gårdagen hade vi farmor och farfar här vid läggning och idag är farmor här igen och stöttar, så skönt och tacksamt...tack snälla!


Pappa kommer således hem på torsdag, då vi utrymmer för att han ska få sova ifatt sin jetlag en aning, det blir bad i e-tuna, äventyrsbadet och mammas debut i bikini...hujja...tur att det är i e-tuna en vanlig vardag, förhoppningsvis inte så många man känner...

Hypokondriker mamma och tokkärring....

Då vi alla varit rejält förkylda här hemma tyckte mamma efter 3 dar att visst snörvlade och kämpade dotter nr 2 med andningen...Sagt gjort och en tid bokas samma dag för undersökning av den lilla minioren....vilket resulterade i en extra genomgång av en redan väl besiktad baby. Inga läten på vare sig lungor eller hjärta, bara fortsätta amma...ja,ja....trodde man skulle bli lugnare med tvåan, någon?


På stan skulle vi sedan få i oss lite lunch, eftersom mamma redan är nojjig vad det gäller att träffa folk hon KÄNNER blev bekantskapen med en tokkärring inte alls trevligt. Då jag står och ska beställa kommer det en äldre tant förbi och ställer sig i kön...tror jag...det visar sig att hon inte kikar in utan snarare lutar sig in över min lilla minsting...varpå jag kör bort vagnen en bit från henne (typ: fatta piken, håll dig borta...) varpå tanten flyttar efter och fortsätter kika in och jag ser hur hon i slowmotion tar fram sin hand mot min lilla intet ont anande bebis. Då får hypokondriker morsan nog: nej, tack, säger jag och skjuter bort vagnen från tanten och hänger för en filt...jisses!


Men sagan om toktanten slutar inte här, nej, nej...när jag så äntligen ska betala (för även servitrisen kommer av sig då hon observerar den märkligt påflugne tanten) Då har jag helt plötsligt min stora dotter i jämnhöjd med brickan och kassan...då har samma tokärring LYFT upp min dotter och håller henne uppe: SLÄPP MITT BARN, fräser jag högljutt och tar av henne Ida som ser mýcket fundersam ut på vem det är som håller henne uppe. Under allt detta säger tanten ingenting...alls! Seniltant...Har även ett samtal med dotter nr 1 om att hon ska säga släpp mig eller släpp ner mig om okända kommer och tar i henne sådär!

Bye bye pacifier...

Ja, då har det hänt....den stora grejen som varit en trygghet så länge har nu tagits bort...detta efter ca 6månaders "preppande" av främst mamma. Då vi visste att Ida skulle till tandläkaren runt 3 år så har vi hemma läst och pratat om det här med borttagandet av nappen. Sagt gjort och igår var den stora dagen här, vi läste boken en gång till på fm bara för att återigen auktualisera vad som komma skulle: tandläkarbesök med titt i munnen med spegel och "nyfikna" pinnen samt ett lämnande av nappar.

Inga som helst tveksamheter då vi kom dit, packade upp napparna och gav dom utan ånger till en häpen tandläkare som undrade när vi slutat med napp. -"Idag, sa mamsen" Vilket var friskt vågat och imponerande, sa tandläkaren och nickade belåtet, tackade Ida och lovade henne att skicka napparna vidare till djurbebisarna på zoo. (Dotters 3 nappar ägs numera av två krokodilbebisar och en lejonbebis...). Berömmet fortsatte då tandläkaren tyckte att mamsen och pappsen var väldigt duktiga med tandborstingen och att hålla mattider och inget småätande (mer beröm som mamsen tog till sig, speciellt då hon tvingat pappsen att "lära" sig borsta dotterns tänder...).

Efter detta gick vi till en leksaksbutik och dotter fick välja vad hon ville som tack för napparna. Hon valde en radiostyyrd bil efter att sonderat butiken i 1h och gått åtskilliga varv mellan hyllorna...Sen var det fika som gällde och dotter fick ett glas päron MER för att hon varit så duktig och en smörgås.

Väl hemma igen och mamsen trodde nog att det skulle bli mer problem med läggningen än avd det blev. Ida frågade lite fundersamt men det syntes på henne att hon visste svaret:-"Mamma, var är nappen?" då pappa kom med påsen med snuttis och nallen. -" Den gav du ju till tandläkaren", svarar mamma och pappa i kör varpå dotters ögon tåras och underläppen darrar, men inte ett ljud om att hon ville ha den...(Tappra, underbara alldeles övergoa barn <3)>

Ikväll då dotter skulle sova och jag gav henne snuttis och nallen tittade hon på mig med sina styora ögon och sa:-" Mamma, jag saknar min napp..." varpå mamma pedagogiskt svarade samtidigt som hon lyfte upp den lilla tappra 3-åringen i famnen: "Ja, jag vet älskling, men det får man göra..." Då nickade dotter nöjt och jag fick en stor kram!

Ja, njust det kanske ska kommentera bilden...dotter är en naturbegåvning. Red i måndags, 4 varv på rocklunda med öppna fsk. Hon stannade hästen själv genom att dra i tyglarna och luta sig bakåt. Då hästen drog ner huvudet tog dotter tyglarna och drog upp huvudet igen. Inte ville hon hålla sig i sadeln heller, nej, hon skulle hålla i tyglarna...nåt som hon för övrigt höll korrekt även där...

Hur det går med minastingen? ja, hon är ju lugnet själv...sover mest hela tiden och blir bara förbannad då hon är hungrig. Har redan sovit 7-8h i sträck på natten, så cool... Ida åt 3-4ggr per natt vid denna tid och fick jag sova 4h i sträck var jag hur utvilad som helst. Dock har jag tänkt på att då Ida grymtade eller ens drog en suck fick hon amma, Moa får lov att bli mer irriterad och ropa till innan jag ens vaknar, sover som en sten under grymtanden och sugandet på händerna...så skönt att vi alla är trygga...både mamma och Moa.

Så blev 3 till 4....

Ja, så har familjen utökats och det som länge såg mörkt ut blev till ett ljus och en liten bebis såg dagens ljus den 26 augusti kl. 16.14.

Vi mår alla bra, och det där med att föda barn var ju "lätt som en plätt". Tyckte jag hade en bra förlossning med storasyster, men den var ingenting mot den här...det är ju såhär det ska vara att föda!

Ida är en stolt storasyster som hela tiden vill pussa och krama och hålla den väldigt tåliga lillasystern. Vad göra?`Ja, det är ju bara låta henne hållas, inom vissa gränser dock... Ida är också väldigt hjälpsam vad gäller sin lillasysters behov och olyckor, skriker hon vaggas det eller stoppas in med nappen, kräks hon torkas det...ja och så vidare...

Ett litet problem som nu uppdagats för storasyster att det ju tar tid innan lillasyster går att leka med, hon är ju bara en klump just nu... Detta har vid tillfällen påpekats, då Ida velat byta sin lillasyster mot en lillebror, då Lily har en bror som kan krypa ju! (Han är 6 månader äldre än moa...) Detta med att vänta på det roliga är nåt som mamma ägnar många minutrar åt per dag, det är ju inte helt lätt att förstå att även Moa kommer bli större och att hon utvecklas varje dag...