Hypokondriker mamma och tokkärring....

Då vi alla varit rejält förkylda här hemma tyckte mamma efter 3 dar att visst snörvlade och kämpade dotter nr 2 med andningen...Sagt gjort och en tid bokas samma dag för undersökning av den lilla minioren....vilket resulterade i en extra genomgång av en redan väl besiktad baby. Inga läten på vare sig lungor eller hjärta, bara fortsätta amma...ja,ja....trodde man skulle bli lugnare med tvåan, någon?


På stan skulle vi sedan få i oss lite lunch, eftersom mamma redan är nojjig vad det gäller att träffa folk hon KÄNNER blev bekantskapen med en tokkärring inte alls trevligt. Då jag står och ska beställa kommer det en äldre tant förbi och ställer sig i kön...tror jag...det visar sig att hon inte kikar in utan snarare lutar sig in över min lilla minsting...varpå jag kör bort vagnen en bit från henne (typ: fatta piken, håll dig borta...) varpå tanten flyttar efter och fortsätter kika in och jag ser hur hon i slowmotion tar fram sin hand mot min lilla intet ont anande bebis. Då får hypokondriker morsan nog: nej, tack, säger jag och skjuter bort vagnen från tanten och hänger för en filt...jisses!


Men sagan om toktanten slutar inte här, nej, nej...när jag så äntligen ska betala (för även servitrisen kommer av sig då hon observerar den märkligt påflugne tanten) Då har jag helt plötsligt min stora dotter i jämnhöjd med brickan och kassan...då har samma tokärring LYFT upp min dotter och håller henne uppe: SLÄPP MITT BARN, fräser jag högljutt och tar av henne Ida som ser mýcket fundersam ut på vem det är som håller henne uppe. Under allt detta säger tanten ingenting...alls! Seniltant...Har även ett samtal med dotter nr 1 om att hon ska säga släpp mig eller släpp ner mig om okända kommer och tar i henne sådär!